Ett litet bakslag..

Tycker själv att jag börjat må bättre och bättre hoppet och tron om att orka med e normal vardag är stor!! 

Har i två veckor ca kännt att det börjat "dala" och gå neråt igen... Min vilja att bli frisk är så pass stor att tålamod och acceptans är typ obefintlig eller väldigt låg.... 

Känner själv att jag blir tyst och energin bara försvinner blir matt. Saknar mitt "gammla" liv... Inte sitta på jobbet 24h och inte se en ände på det man gör men rida, gosa med djuren, plocka, pyssla. Jag är faktiskt väldigt huslig om jag får säga det själv. Nu kan jag stå o glo rakt in i frysen o knappt kunna gissa vad man kan ha till historiens tråkigaste mat fiskpinnar. 

Har i hop med min löpträning börjat med mindefullness det fungerar nog tror jag men det tar tid... Jag är så jäkla resultat och målinriktad att jag vill se resultat nyss. Tar man en pistol siktar och skjuter så ser jag resultatet direkt. Springer jag samma runda varje dag så ser jag resultat genom att det går snabbare och snabbare. Tränar jag vill jag bli trött fysiskt så jag får blodsmak i munnen då är jag nöjd! Alltså så förstår ni att jag får fullständig panik när jag skulle testa yoga... Herre gud! Tror jag var snabbast genom tiderna på att plocka äppel eller va det va jag gjorde. Va så upp speedad att jag satte mig vid en roddmaskin och slet som ett djur efter passet. Stackars yogainstruktör... Såg besvikelsen i hennes ögon... Något i stil med slappna av för fan jädra Rambobrud eller vad tror du att du är.., 

Denna helgen ska jag försöka boosta energi i massor... Kommer att bli en svår uppgift men med ett pannben som är tjockt som berlinmuren så ska jag hitta energi. Är evigt tacksam att Kalle är ett fantastiskt snällt barn så Kalle blir man glad av goa lilla unge <3 tänk om vi haft en riktig energitjuv till unge, då hade man fassiken varit helt ännu mera jätte slut. Självklart betyder min underbara man massor utan honom vet jag inte vad jag gjort. 

I morgon blir det att jobba efterm och sedan helg :-) 

Acceptera och ändra beteende...

Jag jobbar för fullt med att försöka bli frisk! Det är svårt att tygla sig själv.... Jag har haft ett beteende i 25 år och ska ändra det.... Det tar tid...och är krävande man måste hela tiden på något vis i frågasätta sig själv och sina värderingar om sig själv... Allt grundas i dålig självkännedom eller dålig öppenhet mot sig själv. Varför händer detta i min kropp varför gör jag så här? Rätt fel? Har jag kontroll över vad som händer? Känner jag när min kropp skriker stopp stanna för helvete! Eller kör jag bara över.... Är det så svårt att säga Nej till andra när man säger nej till sin kropp och dess rop på hjälp hela tiden.... 

Jag är en person som kör på med inställning jaja man lever bara en gång så kör på. Men samtidigt är jag inte spontan för fem öre jag måste fundera och analysera i evigheter innan jag gör något. Kör aldrig bara på och kan göra en grej och sedan få värsta ångersten över att jag gjorde det. Det tar tid att jobba med acceptansen av sin egen sjukdom eller sjukdomsbild. Jag är en människa med stenkoll och kontrollbehov släppa det och focusera på mig och bara mig är inte lätt. Me myself and I. 

Vissa dagar är jag pigg, så pass pigg att jag känner att åh fassiken det här börjar bli bra!  Andra dagar låt mig va jag vill sova. Jag är trött....  Orkar inte med folk ingenting vill bara vara själv i ett hörn där jag inte syns. 

Har börjat ut och jogga varje dag det är faktiskt rätt skönt min acceptans över att bli trött av fysisk ansträngning är större än att gilla läget med att vara trött i huvudet det är svårt. Om man ska kolla rent kraskt så är det inte huvudet som är "slut" de e hela kroppen som tryckt på nödbromsen så det är massor som händer huvud, tanke, känsla och reaktion synkar inte riktigt alla gånger.... Jag fightas varje dag med mig själv för att komma framåt jag vilk bli frisk nu. Vill verkligen orka att jobba en hel dag och ha koll inte bara åka med