Blottat mig...

Nu har jag blottat mig då kanske jag själv kan förstå... Nej jag begär inte att någon ska tycka synd om mig. Mitt liv mitt ansvar, mina beslut mina konsekvenser. Nej jag skriver inte för att få medlidande utan bara för att jag ska fatta själv. Publicera på en blogg.. Ja det kan uppfattas som jävligt korkat.

Känslan av att jag själv har sumpat mina chanser till nytt jobb eller annan utveckling på jobbet känns surt... Är det något man ska skriva i sitt CV.... Överarbetad.. Jätte bra henne anställer vi eller kanske inte ... Det är ingen merit att man inte klarar trycket...och som alla företag vill ha en stresstålig spindel i nätet... Stresstålig eller Presstålig? Vill dom ha en robot eller människa? Ska man mörka det som har hänt/händer?  Eller ska man köra en hoppsan det glömde jag berätta... Tror inte det är ett alternativ att mörka. Det lär garnaterat komma fram om man håller tyst. 

Ska man lägga till efter i CV att efter min första sjukskrivning var vi 2 heltidare och en 60% innan va vi 1 heltid och 1  50% vem fan bryr sig? Och vad hjälper det nu? Det är ju nu man faktiskt kollar lite bakåt för att kunna kolla framåt. 

Just nu känner jag mig jädrigt bitter på mig själv hur kunde jag eller va det för att jag inte trodde att det skulle vara så farligt. Var och varannan människa jobbar ju mycket alla jobbar häcken av sig för att vara sin arbetsgivare lojal och för att det finns inte några möjligheter att anställa flera, då kör man skiten ur de anställda man har och sedan byter man ut när dom tröttnar.. Ingen är oersätterlig. 

Kom på mig själv med att tänka på att andas. Har aldrig tidigare behövt tänka på att andas! Andas från botten av lungorna inte som om du håller på att drunkna jag känner inte själv att kroppen triggar i gång och vad det är som gör att den triggar igång. Märker inget förrns jag står med axlarna vid öronen och tjippar efter luft. 

Först nu förstår jag att vara överarbetad, utbränd, utmattad allt vad det nu kallas för är inget man ska rycka på axlarna åt eller garva ihjäl sig åt i fikarummet.. Det är allvarliga saker mycket värre än vad jag trodde. Nog för att jag varit trött och känt att jag jobbat häcken av mig. Slutövningar, veckopendlat etc men aldrig så här. Svårt att beskriva men känslan är lite sådär att man inte har koll känner sig oengagerad och inte har koll på något knappt mig själv. Träffa folk känns jobbig efter som man inte orkar lyssna eller prata något vidare. En rädsla inombords om att inte komma tillbaka 100% skapar en massa ångest och förnekelse, intalar mig själv dagligen nej du e frisk fixa detta nu bit ihop gnälliga jävla syltrygg... Något i den stilen. 

Försöker sova ikapp 7 månader undra om det går?! Eller troligtvis inte det är väl så att det är förbrukad tid kommer inte igen... 

Mia

Det hände även mig...

En av alla andra och det skulle aldrig drabba mig, men nu sitter jag i båten och ror som fan för att komma i land. Frågan för mig är kommer jag att lyckas ro i land? 

Är nu Sjukskriven igen för att jag inte klarade mer, min vilja att göra ett bra jobb blev i stället en personlig krasch för mig själv och min självkänsla. För att jag inte längre klara av att vara en bra anställd blir jag i stället tredje hjulet på vagnen. Från att vara en viktig del är jag nu i stället bara en som lever sitt liv på post-it lappar och försöker få koll och struktur igen.. Har väl nu när jag blev sjukskriven igen insett att detta är på riktigt jag är slut! Har inte bara jobbat för mycket de e på riktigt det hände även mig jag har blivit utbränd ett ord jag aldrig velat säga om mig själv men det är den bistra sanningen

Det brukar kallas att gå in i väggen. Jag skulle snarare säga det är som att hoppa bungyjump utan gummiband. Jag såg aldrig någon vägg, jag kände ingen krasch, det tog aldrig stopp. Plötsligt tappade jag bara fotfästet. Fattade inte själv vad som hände med mig har nog inte fattat ännu. Kroppen tryckte på stora stoppknappen och jag körde bara pannan före och körde på... 

I oktober/november känner jag mig matt trött och tror att sömn ska lösa mina problem... Jag som inte sovit en hel natt sedan hmmm kan det vara Maj? Ork energi och lust finns inte men viljan inom mig finns. Den skriker Mia för helvete jobba inte så länge åk hem du har en familj, er son behöver dig också, åk hem ut och rid pyssla med hästarna det är ju det bästa du vet. Ja men jag har inte ork och kraft skulle det hända något när jag rider fixar jag det inte inte just nu. Känner själv att fy fan hur kunde jag låta mig gå så här långt?! Så pass att jag nästan försummar det bästa jag har min familj och djuren. Jag säger ju till alla andra de e bara ett jobb, man lever inte för att jobba man jobbar för att kunna leva. Låt aldrig jobbet styra ditt liv.... Jag är rätt klok när det gäller andra...

Sedan september har det inte gått en vecka utan att jag suttit i bilen och gråtigt en stund för att jag varit så trött och orkeslös. Ingenting har direkt känns roligt. Har undvikit att vara bland större folkmassor och tillställningar vill inte vill bara slippa.. Julfest på dagis va bara ett jätte måste med stort Å som i ångest. Folk le, vara trevlig, låtsas ha det perfekta livet. Satte mig i ett hörn hoppades på att jag inte skulle synas fika fort som fan undvik att prata då kan man köra hem fort! 

Hela mitt liv har gått i ett rasande tempo. Jag vill göra allting och jag vill helst göra det nyss. Jag är otroligt ambitiös, har gjort massor och jag har haft jättekul. Det är det som är problemet. När allting är roligt och känns viktigt så sätts förmågan att prioritera ur spel. 

Har alltid fått bevisa att jag kan, rätt att jag inte kan på något papper eller examensbevis. Att få ett jobb utan massor av utbildningar känns som en omöjlighet, när man då får det då gäller det att visa att man är den dom sökte "arbetsnarkomanen" som fixar allt man ber om och vill lära sig allt. Helst av allt kunna allt på hela företaget så man kan användas överallt. 

Hur länge går det att hålla maxtempo innan kroppen säger ifrån?
De är garanterat jätte länge! Eller väldigt individuellt. Jag började sova mindre än fem timmar per natt, ofta ännu mindre. Det borde ha ringt varningsklockor, men jag tänkte att det var tillfälligt och att det snart skulle gå över. Flera gånger fick jag synförändringar att vägen bara försvann när jag kärde från jobbet min tro va att det va någon slags migrän varning.. Trycket i bröstet va nog något inte en inbillning... Varje vecka blev som en enda paniklösning men den löstes och jag löste det efter bästa förmåga med små medel.... Hade jag inte haft övertid inbakat i lönen så hade jag nog varit lite försiktigare med tiden, nu fick jag lite känslan inom mig du har betalt för att fixa detta så bara jobba tills du har ett resultat . Hade det kostat företaget pengar hade jag nog backat ur lite tror jag men som sagt jag har inget facit i handen

Någonstans på vägen tappade jag koncentrationsförmågan. Att jobba gick bra eller ok, upptäcker att jag gör fler och fler små fel, missar, glömmer saker. Viktiga saker! Även på fritiden började det struligt slutade umgås med vänner ville bara vara själv har valt bort mitt/vårt sociala liv, vill bara gömma mig och bara komma fram när det passar mig. Tycker att förändringar blir jobbiga hela min planering kan skita sig och då känner jag mig uppjagad. Frågan när kommer du hem får mig att trigga i gång. Oj när tänk om jag inte kan hålla den tiden eller att jag gör någon besviken igen för att kl 15 blev 18 igen! Jag har alltid varit social och ändra mina planer har alltid varit lugnt innan.

När jag fick min sjukskrivning och budskapet Mia du är slut ska du jobba ihjäl dig tänkte du.. Det är inte migrän du har nästa gång kunde det svartnat för ögonen och du kunde frontat en långtradare med bilen. Det kunde blivit sista gången du körde hem, tanken gör mig livrädd... Tänk om.. Alla som varnat mig för att jobba som fan tack! Förlåt att jag inte lyssnat riktigt pannbenet före är ett alternativ och jag måste... Måste ingenting.. 

Jag blev sjukskriven 3 veckor 100%  omtumlande besked.. För någon utan sjukdomsinsikt... Jag är inte sjuk skadad så att det syns hur fan förklarar man det?! Jag vågade knappt ringa min chef kände bara att fan jag sviker företaget dom trodde på mig och jag pallade inte trycket. Det blev ett samtal som krävde massor av mod svaret jag fick va... Det har jag väntat på.... Kändes som en käftsmäll till...

Det som är svårast är att acceptera just nu är att jag faktiskt är sjuk Har bränt mitt krut i "onödan" företaget går inte under utan mig och jag kan inte göra allt. Jag trappade upp i samma tempo som en travhäst på upploppet på elitloppet. Det gick käpprätt åt helvete! trappa upp 2-3 v 50% 2v 75% sedan jobba 100% Jag ville vara som alla andra jobba100% och ge 100% vill ha koll på allt igen. Men efter som jag inte fattade själv så bara körde jag jaja de blir bra jag jobbar... 

Viljan finns men krutet är slut! Jag ladda om men det går inget vidare.. Förra veckan kände jag att nu är jag tillbaka på ruta 1 snart igen. Så nu är jag sjukskriven till 50% i 4 veckor och jag börja komma till insikt och förstå att jag måste ta det sakta tillbaka... Det som gör mig räddast är att jag kanske inte blir mitt gamla jag igen vad gör jag då det är ju en del av mig har jag förstört det ?! Jag skäms i bland sitter jag och tänker fan att jag inte bröt benet det hade ju synts på utsidan nu är det insidan som är trasig och ska läka.. Ska man sluta tänka då eller om det är hjärnan som måste vila?! .. Minska sinnes intryck om man ser sliten och oengagerad ut kan man skylla på att min hjärna är på rehab/renovering återkom i augusti? 

Det gör mig orolig och ledsen att jag kanske aldrig kommer att kunna klara av vad jag har klarat tidigare. Jag som alltid har fixat allting. Jag som alltid har satt stolthet i att kunna klara mig själv. Men jag ska inte måla fan på väggen jag kanske inte är jätte jätte sjuk. Vet inte själv känner inte igen mig själv just nu så jag har inga bra svar... Min hjärna är som sagt på renovering... 

När jag nämnt att jag är sjukskriven för att jag jobbat för mycket så skäms jag. Jag känner riktigt blickar som säger du är arbetsskygg. Troligtvis är det min känsla bara.... 

//Mia